Sjukdomsbabbel ja... Den här veckan har jag varit pretty tired, så att säga. Började ju jobba igen förra måndagen, efter drygt 4 veckors semester (varav den sista spenderades i soffan med näsdukar som närmaste sällskap) och det är pang på rödbetan. Men det visste jag ju. Den här hösten kommer bli intensiv och ibland blir jag rädd för om jag kommer palla tempot. Fast chefen vet ju om min sjukdom - om än i behov av påminnelse ibland - och jag förväntas inte heller jobba 150 %. Men när jag känner att 75 % verkligen är min övre gräns, och jag redan ligger där och förmodligen inte kan pressa mig till mer fast det kommer finnas miljoner fler saker att göra? Det finns extrapersonal jag får kalla in om (när!) det blir nödvändigt, men det kräver ju också att jag delegerar ansvar och det i sig kan ju kännas lite påfrestande. När man inte är van. Men med tanke på hur mycket jag har utvecklats sedan jag började på jobbet i oktober förra året (samma vecka som jag fick min diagnos) borde jag inte tvivla på mig själv. Fast det är ju i och för sig en annan sak som jag jobbar med rent mentalt - att inte tvivla - men att lita på att kroppen kommer funka är ju en annan sak.
En dag i taget. En dag i taget.
Ett första steg för att slippa vara helt medvetslös i morgon kan ju vara att sova nu. Ho ho!
