Ja, att säga att den senaste veckan har varit tung är en underdrift. Men i dag kom så dagen då jag skulle få träffa en MS-specialist på neuromottagningen här i stan.
Tack och lov, säger jag.
Han förklarade att ibland syns det saker på bilderna från MR fastän patienten inte känner sig sjukare, men ibland är det också tvärtom. Det går inte att dra några slutsatser om huruvida bromsmedicinen man tar har effekt eller inte, och han som läkare måste träffa mig personligen för att veta hur jag mår.
Och han bedömde det som så att jag inte är tillräckligt illa däran att vi borde ta steget upp på medicintrappan. Avonex får följa mig ett tag till, och jag slipper fatta det där beslutet som jag har fasat inför under en veckas tid... För det är ju faktiskt så att både Tysabri och Gilenya kan innebära stora hälsorisker (och den senare verkar det som att den svenska läkarkåren inte är så pepp på över huvud taget...) och ju senare man kan övergå till dom desto bättre. Just nu finns det inga skäl, och jag är så lättad! (Lättad är nog också en underdrift, vid närmare eftertanke.) Läkaren gjorde en undersökning och ansåg att jag kändes stark men tog också mina symtom på allvar. Tröttheten, till exempel.
Modiodal är ett centralstimulerande preparat som ges till patienter med narkolepsi, men kan även fungera för MS-sjuka med fatigue. Jag tog min första tablett när vi kom hem från sjukhuset i förmiddags, och jag hoppas på det bästa! Har läst om flera personer med MS som tar Modiodal och som uttrycker det som att de har fått sina liv tillbaka. De orkar hänga med i vardagen och håller koncentrationen uppe.
Jag hoppas att det kommer att fungera för mig, och att jag slipper en vanlig biverkning - trötthet. Oh the irony!
