cry your heart out. then smile.

Efter en varm dusch tittade jag mig i spegeln och sa inga fler tårar i kväll, gjorde en kopp te och en smörgås à la amerikanarna på jobbet. Jordnötssmör och Fluff.

Det var gott. Mycket godare än vad det låter.

Jonatan, min allra finaste, hade gig i kväll och jag hade så gärna velat vara där. Bara några hundra meter bort, men ändå alldeles för långt, just nu. I morgon ska vi åka till kyrkogården och tända ljus på våra farföräldrars gravar och så förhoppningsvis åka någonstans. Ha det mysigt och trevligt.

Teven står på. 30 days of night, som jag har sett förut och tycker är både bra och läskig. Uuh. Men katterna hänger hellre någon annanstans. Klokt.

helvete.

Klockan två i dag ringde min neurolog.

MR-undersökningen som jag gjorde för ett par veckor sedan visade på "en ny liten prick". Jag har alltså haft ett skov under det senaste året. Neurologen har konsulterat med en kollega och de har kommit fram till att min bromsmedicinering med Avonex inte är tillräckligt effektiv.

Snart ska jag få träffa neurologens kollega som är "specialiserad på MS" och diskutera alternativ. Och som det ser ut som nu är det pest eller kolera. Tysabri eller Gilenya. Båda gör mig fruktansvärt rädd och det känns så pissigt och jobbigt att jag inte vet vad jag ska göra annat än att gråta. Gråta och vara förbannad och avundsjuk på alla som inte måste göra ett aktivt val mellan de här skitmedicinerna vars biverkningar är så fruktansvärda att man undrar hur de ens kan vara godkända. Och så känns det som att mina tankar och drömmar kring den närmaste framtiden bara *poff* - gick upp i rök.

Halv tre hade vi som vanligt fredagsfika på jobbet och det var så trevligt men jag kände tårarna som inte ville annat än att komma fram. Hela tiden.

Sen försökte jag tröstshoppa. Men inte fan hjälper det när man är rädd för att inte ha pengar.

Skit är det. Skit.