Nu har de outnumbered us, katterna. Människosläktet är i numerärt underläge, kattdjuren har gått från att vara ett par till en flock. Om det är permanent har vi dessvärre inte riktigt kunna bestämma oss för än.
Maja heter hon, den femåriga Heliga Birman som huserade i lägenheten under oss när vi bodde i stan, och som nu söker nytt hem där hon kan få mer uppmärksamhet och kanske en lekkamrat. Hon är jättekelig, mysig och vill springa ut på verandan titt som tätt. Högljudd är hon också, och säger till både när hon vill gå ut ett par minuter och när hon vill komma in igen. Maja dricker gärna vatten ur en rinnande kran, och passar därför på att hoppa upp på handfatet i badrummet när jag är där. När mitt ansikte är nära hennes sniffar hon och slickar på min nästipp.
Men.
Amadeus, den snart 15-åriga hankatten som tänder till och blir arg när det räcker att vara busig, vill sätta Maja på plats. Hon ska inte komma hit och tro att hon är nåt, det här är MITT hem. En helt normal reaktion för en individ som ingår i en art där det inte finns ett naturligt flockbeteende. Men att inte vara ett flockdjur betyder inte att man inte kan leva tillsammans. Det är inte så att de inte kan vara i samma rum utan att slåss, men ibland blir han liksom fixerad, hotfull. Revirtänket sätter in.
Och Aska. Hon har mest legat i sovrummet under de här snart två veckorna som Maja har varit hos oss. Hon är nämligen lägst i rangordningen och väldigt reserverad mot den nya tjejen. Och vi som trodde att de skulle bli kompisar och kunna busa tillsammans... Ja, vi får testa en stund till. Vi har skaffat Feliway som förhoppningsvis ska ta udden av spänningen katterna emellan.
Hoppas, hoppas, hoppas att alla kan komma att trivas tillsammans. För vi tvåbenta tycker verkligen om den vita, fluffiga snöbollen!
